Mina tankar är sällan på jorden där dem borde vara, utan dem svävar runt på fluffiga, rosa moln ♥

Så här ligger det till: grejen med scouterna är att ingen verkar fatta hur awesome vi egentligen är, alla tror typ att vi är töntiga, larviga, att vi går långt och äter kottar, att vi säljer kakor, att vi hjäpler gamla tanter över gatan, att vi sitter i skogen och gör knopar..

Visst, vi gör.. lite av det där.. Helt ärligt asså, men seriöst: hur coolt är det egentligen inte att kunna...

..Sätta upp ett tält

...sätta upp en kåta

...sätta upp ett vindskydd

...sätta upp ett stormkök

...elda med bara tändstickor och ved

...få segla en hel dag, ensam i en lite båt med sina tonårskompisar, utan några vuxna i sikte

...göra alla världens knopar som har tusen användningsområden

...veta exakt vad man ska göra om en nödsituation skulle inträffa

...och inte bara det: lära sig allt det där samtidigt som man har jävligt roligt!
































(bara bilder från scouterna..)


Men det är fortfarande inte det som är grejen. I skolan. Bland alla jobbiga människor med dömande blickar.. känner man sig aldrig riktigt som sig själv.
Men sånna får man inte på scouterna.
Det har inte hänt en enda gång. I skolan måste man alltid försöka bevisa något. Bevisa att man passar in, eller måste vara på ett visst sätt. Det måste man inte på scouterna. Man måste inte försöka bevisa något. Man kan vara precis den som man vill vara. Alla vet vem man är.
Och dem respekterar en för det. Dem bryr sig inte om ens hår är fult, om man inte har något smink, om ens kläder är helt fel, det spelar ingen roll.
Och det viktiga är att man vet: att vad som än händer, utan att man ska behöva bevisa något, att man bara kan vara den man vill vara: så kommer dem alltid älska en.


Och det är det som scouting verkligen är.


Fattar ni?